dynamosture

Ingmar Bergman

Personlig reflektion kring Djävulens Öga och Höstsonaten

Yao, vi har tittat lite Bergman på lägret då, och här kommer kort om detta.

Djävulens Öga är en komedi som gärna utger sig för att vara en komedi. Det nämns bland annat ett antal gånger av filmens värd, spelad av Gunnar Björnstrand. I filmen får vi följa Don Juan, en man som skickats till helvetet efter att ha förfört över tusen kvinnor, och dessutom dödat en man vars staty han sedan bjuder på en supé innan han dör. I början av filmen får Don Juan ett uppdrag av djävulen. En oskuld på 20 års ålder vandrar omkring på jordens yta, och detta har resulterat i att djävulens öga blivit sjukt. Därför beordrar han Don Juan att resa till den vanliga världen, och beröva den kvinnas oskuld.

Filmen är rolig på ett sätt som man sällan ser idag. Dagens komedier kretsar ofta kring våld, sex och dumma repliker. Då den moderna komiken också roar, är Bergmans bisarra humor något helt annorlunda. Bergman fokuserar mera på humoristiska situationer, där vissa ageranden bland rollerna kan komma som plötsliga och spontana. Till exempel när oskuldens far, en extremt godtrogen präst, konfronteras med en liten demon som följt med upp till jordytan för att se till att Don Juan och hans betjänt Pablo sköter sig. Demonen sitter på faderns sängkant och säger att prästens fru, just nu i denna stund, är otrogen med en annan man. Dock är det precis som denna mening förbipasserat prästens huvud, då han är så extremt fascinerad av helvetets besök i hans egna hem.

Fantastisk film som inte tar sig själv på för stort allvar, men ändå innehåller många utav Bergmans allvarliga problem och dialoger, kompletterat med det fantastiska bildspråket vi hittar i alla Bergmans filmer.

I kontrast till detta har vi sett Höstsonaten.

I Höstsonaten får vi se vad som händer när Eva bjuder hem sin mor Charlotte till att bo hos henne, hennes man Viktor och hennes handikappade syster Helena, i några dagar. Allting börjar vänligt och trevligt, men när Evas och Charlottes egentliga relation kommer på tal tvingas de konfrontera alla problemen Eva och Helena hade som barn, varav alla dessa är tack vare deras moder.

Filmen visar Bergmans mästerliga sätt att skriva, och hans oerhörda förmåga att regissera och hantera sina skådespelare. Oerhört starka scener som innehåller, gråt, skrik och skarphet tar sig nästan ut ur bilden, pressar sig in i magen och skrynklar ihop ens inre organ. En mycket tyngre film än den förra, men minst lika fantastisk.

Bergman är och kommer alltid vara en legend inom film och teater världen och snart kommer vi alla kunna gå omkring med denna legend i fickan, då hans ansikte kommer att skrivas på den nya 200kr sedeln!

Tack hej, mögelost. John Anderberg